snudan

Det är en hund precis bakom mig (Spank god for laptops, man kan ju vara i naturen men ändå vara uppkopplad på intranätet, ja det världsomspännande). Den har gått i skogen bakom kaninen, den har gått på grannens tomt. Nu är den här. Den och jag. Men den skiter fullständigt i mig, right back at ya tänker jag.

Ibland promenerar jag för att det är fint väder, ibland för att jag vill lyssna på musik, ibland för motionen, ibland för att jag inte har något bättre för mig, men oftast när jag vill få tankarna på annat. Vilket när det gäller vissa saker sällan fungerar. När jag går har jag plopparna i öronen som sagt och är varken medveten om tid eller rum. Ännu mindre medveten är jag om vilka som går eller framförallt kör förbi. Om jag möter någon blandad (random?) på trottoaren vet jag inte riktigt var jag ska titta, ska jag titta den i ögonen eller ska jag titta allmänt på personen, eller ska jag titta ner i marken. Det blandar jag lite hipp som happ men det sistnämnda är väl det som är mest aktuellt. Hur som haver så någon av gångerna jag har tittat upp och mött den andra personens blick så har den personen tittat på mig med ett stort vänligt leende. Kanske för att den personen höll sitt älskade barnbarn i handen, kanske för att den personen visste att den var på väg hem till sin älskade partner. Kanske för att den precis hade klarat av någon sorts kamp, eller något prov. Det kommer jag aldrig att få veta. Vad jag får veta är att den log mot mig, och jag log tillbaka. Den varma känslan man får av ett äkta leende från en okänd person är enorm. Jag log säkert tio minuter efter på min promenad, och kände mig varm så mycket längre.