snudan

Här sitter jag i min godan ro och har nästan smält det jag skämdes över efter fimans julfest i lördags. Då ringer jag till Linda och det hjälper mig inte. Nej tvärtom kommer det jag nästan smält tillbaka igen, dubbelt upp. Det visar sig nämligen att jag förträngt lite. Eller spriten kanske hjälpte till med den lilla saken, jag vet inte?!

I alla fall så var inte dansen, (studsa runt med stelopererade höfter och försöka ta rätt ben fram och rätt ben bak, ett två NEJ ett ett två! Nej!) eller djupa diskussioner det pinigaste. Nej ty det slutade inte där. Ett fikon och en puss på pannan hade totalt försvunnit ur mitt medvetande men så fort Linda sa det kom allt tillbaka.

Det fenomenet som kallas dåns är minsjäl inte det enklaste. Det jobbigaste är att man är så ovan vid att stå en främmande karl så nära, så tätt inpå liksom. Inkräktandes i min personliga space. Tänk om jag luktar svett? Eller snaps? Men likförbaskat så efter ytterligare några snaps är det inte så himla jobbigt längre. Då tycks inte ens de stapplande dansstegen bekymra en. Hugaligen!

Med detta sagt vill jag konstatera att det var en julfest att hänga i granen. Med allt som hör till.

Fikon är fula och mozartkulor som inte är mozartkulor ger jag inte mycket för...